Det ostindiska arvet 

Den Krusenstiernska bostaden öppnas vid guidade visningar, men genom det här fönstret kan du skymta ett av rummen, det så kallade förmaket. Rummet är överfyllt med möbler och prydnadsföremål, just som det skulle vara i ett fint hem på 1800-talet. Flera av sakerna kommer från Herminas farfar, den äventyrlige och förmögne Mauritz Salomon von Krusenstierna.

Familjen von Krusenstierna är en adlig släkt med rötter i Tyskland. Under 1700- och 1800-talen var de främst bosatta i Sverige, Baltikum och Ryssland. Många manliga familjemedlemmar valde den militära banan. Bland dem fanns både Herminas far och hennes farfar.

Herminas farfar, sjöofficeren Mauritz Salomon (1746–1810), tjänstgjorde vid Ostindiska kompaniet. Bolaget hade under 1700-talet svenskt monopol på handeln med Kina. På sina segelskepp förde de hem lyxvaror som porslin, siden, te och kryddor till Sverige. Enorma mängder porslin skeppades hit. Några sådana porslinsföremål står här, just innanför fönstret.

Livet ombord på en ostindienfarare var hårt och farligt. Varje resa tog ungefär ett och ett halvt år och många insjuknade eller dog. Men Mauritz Salomon klarade sig, trots att han seglade till Kina inte mindre än åtta gånger åren 1864–1884. Genom att de flesta av de dyrbara varorna från Kina såldes på auktion, blev han en förmögen man. En stor uppsättning med porslin behöll han dock själv.

Efter de äventyrliga resorna slog sig Mauritz Salomon och hans hustru Anna Magdalena Grubbe (1765-1835) ner på gården Tunarp i Östergötland. Efter deras död delades möbler och husgeråd mellan parets tretton barn. Enligt bouppteckningen fanns där då mellan 1 000 och 1 500 porslinsföremål. Herminas far, Carl Mauritz (1791-1862), fick en del av dem.

Herminas far och mor, Louise von Bärenfels-Warnow (1792-1870), träffades när han deltog som officer i ett fälttåg i Tyskland 1813–1814. De gifte sig 1818 och bodde sedan på olika platser, men 1856 flyttade familjen in i den Brithelliska gården i Kalmar (nuvarande Stadsparken). Här hamnade också det kinesiska porslinet. Vid föräldrarnas död fick Hermina med sig en ganska stor del av porslinet till Krusenstiernska gården, men även andra föremål och möbler som kommit från farföräldrarnas hem.

Länge har det berättats att de snäckor som sommartid läggs ut i trädgården tagits från Kina till Sverige av Herminas farfar. De ska ha följt med som barlast på ostindenfararna. Men historien är antagligen inte sann. Under 1700-talet fanns ingen större efterfrågan på snäckor. Att dekorera trädgårdar med snäckor blev populärt först under 1800-talets andra hälft. Så det troligaste är att snäckorna köpts in under 1800-talet.