Trädgårdens ursprungliga gräsmattor

I den västra delen av Krusenstiernska trädgården finns gräsytor som visar hur lustträdgården såg ut på Herminas tid. De klipps inte med moderna metoder, utan sköts som på 1800-talet. Här är gräset lite högre och här tillåts andra växter än gräs få växa och blomma.

Den här delen av trädgården är ett fint exempel på en lustträdgård i tysk stil, en stil som var på modet under 1800-talets andra hälft. De organiskt formade och svagt kupolformade gräsytorna hade främst en estetisk funktion och var inte till för att sitta eller leka på. Olika prydnadsbuskar och blomsterplanteringar placerades i gräskvarterens kanter, så att promenaden på de slingrande gångarna blev intressant.

I slutet av 1800-talet hade man ännu inte förädlat fram de grässorter för kortklippta gräsmattor som vi använder idag. Gräsytorna bestod av mer tuvigt växande gräsarter och var inte alltid så jämna. Mellan grästuvorna tilläts andra arter än gräs etablera sig. I torra lägen förekom rölleka, vitklöver och andra torktåliga arter. I skuggiga lägen rekommenderade trädgårdslitteraturen harsyra, hasselört och vintergröna.

Under 1800-talet slogs en sådan gräsmatta med lie, kanske med två-tre veckors mellanrum. Grässkötseln kunde variera i de olika kvarteren. Ytorna närmast huset slogs troligen oftare än de längre bort, där gräset fick växa högre och olika blomster blomma. Den handdrivna cylindergräsklipparen uppfanns i England år 1830, men slog inte igenom i Sverige förrän omkring sekelskiftet 1900. Den kan ha börjat användas i den Krusenstiernska trädgården vid den tiden eller något senare.

Vid lieslåttern måste gräsmattan vara så jämn som möjligt och den vältades därför helst dagen innan. Man slog tidig morgon då gräset var vått av dagg. Lien slipades och bryntes med en brynsten, och bryntes sedan återkommande var femte minut. De slagna gräsytorna blev inte lika perfekt jämna som de maskinklippta, utan fick en randning efter lieslagen. Utmed kanterna mot gångar och rabatter klipptes gräset med en kantsax. Mot gångarna kanthöggs gräsmattan en till två gånger per år. Den skarpa skiljelinjen mellan grus och gräs var viktigt för att ge ett prydligt intryck.

Lustträdgårdens tidstypiska gräskvarter har i stort sett samma utseende idag som på en trädgårdsritning från 1872, till skillnad från gräsmattorna i gårdens östra del som tillkom vid 1900-talets mitt genom att köksväxtlanden lades igen.

Idag är vi vana vid att man går tvärs över en gräsmatta, eller man sitter eller ligger på den. Förr var det en självklarhet för alla att man inte beträder en gräsyta då det försvårar slåttern. Gräskvarteren är känsliga och har ett högt kulturhistoriskt värde. Därför är det bra om du i möjligaste mån undviker att gå på gräset. Den rätta historiska känslan får du från trädgårdsgångarna som visar hur det var tänkt att man skulle röra sig i och uppleva trädgården!