Bänkgården – trädgårdens verkstad 

Försäljning av frukt, grönsaker och blommor var en oumbärlig inkomstkälla för det Krusenstiernska hushållet. En förutsättning för att ha ett brett sortiment till salu var drivbänkarna. De användes till odling av köksväxter utanför ordinarie säsong och till att förkultivera grödor som krävde lång tid att utvecklas. Det var också viktigt att ha en yrkesskicklig trädgårdsmästare som förstod sig på att sköta bänkarna!

Du står nu vid gårdens nyanlagda drivbänk. En drivbänk är en träram med speciella fönster som stänger inne solvärmen och påskyndar odlingen. Processen drivs på ännu mer i en varmbänk, där en gödselblandning läggs under drivbänken för att ta vara på värmen som utvecklas vid nedbrytning av organiskt material. Medan kallbänkar kan tas i bruk i mars, kan varmbänksodlingar inledas redan i januari. Ett område med flera drivbänkar på rad kallas för en bänkgård.

I bouppteckningen efter Hermina år 1915 listas hela 68 drivbänksfönster. Det betyder att den Krusenstiernska bänkgården upptog en yta om ungefär 20 x 20 meter. Troligen låg den här. Bänkgårdar låg vanligen nära trädgårdsmästarbostaden, eftersom de kräver en ständig passning. För att lyckas med en varmbänk behövs många års erfarenhet.

Vi kan föreställa oss hur trädgårdsmästare Oscar Lindquist redan på hösten täckte marken med löv där varmbänkarna skulle ligga. Marken skyddades då mot tjäle, så att han i januari kunde gräva 45 cm djupa diken och fylla dem med en gödselblandning, upp till en dryg halvmeter ovan markytan. Det metertjocka lagret, den s k ströpallen, innehöll en blandning av färsk hästgödsel, halmströ, löv och bark. Vilket material och hur hårt det packades avgjorde värmeutvecklingen. En luftig och kväverik blandning påskyndade processen och temperaturen blev högre. Lönnlöv med urin gav en låg värme som höll länge. Då olika odlingar kräver högre eller lägre temperaturer, skapades ströpallar med olika egenskaper. Sedan ströpallarna byggts justerades temperaturerna under någon vecka, genom omgrävning eller packning.

Sedan lade Lindquist ut bänkramarna, stora träramar av furubrädor i två lager, och isolerade dem på utsidorna med strö. Den understa ramen fylldes med en jordblandning som krattades ut och drivbänksfönstren lades på. Nya temperaturkontroller gjordes innan sådden. Om solen sken starkt måste bänkarna luftas med en träkil, så överskottsvärme och fukt gick ut. Kalla nätter täcktes bänkarna med vassmattor.

Störst omsorg krävde odlingen av meloner som vill ha 28-30 grader varmt. De odlades i omgångar så det fanns mogna hela sommaren. Även gurkor och turkiska bönor odlades i varmbänk, vid något lägre temperatur. Lindquist sådde också morot, persilja, rädisor, sallat, blomkål, spenat och ärter i både varm- och kallbänkar. Drivbänkarna användes även för att förkultivera plantor som skulle planteras ut i köksväxtlandet. Hit hörde olika slags kål, sallat, lök, selleri, purjo och olika blomster som lövkojor, sommarastrar och zinnior.